Jag såg en film igår. Leo av Josef Fares. En mycket gripande film om hämnd och hat. Filmen beskriver på ett våldsamt och starkt sätt hur hatet och hämndbegäret drar ner en person i ond cirkel, en negativ spiral som drar ner en människa i ett svart hål. Den beskriver också att det inte går att rättfärdiggöra en felaktig handling med en annan felaktig handling.
I morse läste jag Göran Skyttes kolumn i SvD. Han berättade om ett seminarium som Räddningsverket arrangerade i Karlstad i förra veckan. Titeln på seminariet var ”Skuld, förlåtelse, hämnd”. Även Dagen hade en ledare i samma ämne.
Förlåtelse är en nödvändighet i samhället. Men hur förklarar man för föräldrarna till en tremånaders baby att deras barn har dött men ingen kan tyvärr hållas ansvarig för det var ett ”misstag” som orsakade dödsfallet. Misstag kan ske i alla yrken. Däremot är vissa misstag mer ödesdigra än andra. Gör jag ett misstag i mitt arbete som leder till någon ananas död kan jag inte gömma mig bakom mitt yrke.
Innan någon tar på sig ett personligt ansvar och säger ”Det var mitt fel, förlåt mig!” är det svårt att avkräva förlåtelse.
Vi får inte falla för hämndbegäret däremot måste vi sträva för att rättvisa alltid skall skipas.
Inga relaterade inlägg.
Det viktiga med förlåtelse och försoning, är att man fortsätter att leva i den. Dvs man förlåter en (1) gång, sedan är saken (borde vara) ur världen.