All heder åt dagens distrikspastorer!! Ni är underbara!

Dock kommer jag aldrig att vika på att Livets Ord behöver göra upp med 80-talet och be om förlåtelse och erkänna att en del saker och ting gick snett och att folk faktiskt har blivit sårade (jag känner personligen flera stycken – och det är inga människor som går in för att ”hata” Livets Ord – )

som församling har vi bara allt att vinna på att erkänna saker som gått snett. Alltså ännu rakare än vad som sker idag. Det är jag övertygad om och jag tror att det kommer.

Ulrika Oskarsson

Som en livetsordare som ibland är kritisk kan jag säga att utan själavårdssamtalen som jag har gått på hos dig när jag har haft det jobbigt så vet jag inte var jag hade varit idag.

De har betytt otroligt mycket för mig, och fått mig att lyssna på den Helige Ande så att Gud kunnat verka i mitt liv och hela det som varit trasigt i min själ.

Tack!!

Ulrika Oskarsson

Själv har jag pratat ordentligt och ingående med gissningsvis 75-100 personer som drabbats oförklarligt hårt. Så ska jag strikt hålla mig till dem blir det inte ”hundratals”. Men sedan har jag ju förstås visst förtroende för kollegor som varit mer aktiva än jag själv.

Helt klart gör alla kristna misstag hela tiden, och det gäller även ledare. Små misstag löser man genom att hugga tag i personen ifråga och säga ”du, ursäkta mig för att jag var så klumpig igår…” eller något i den stilen. Grövre övertramp är dock ofta svårare att lösa. Dels måste man vänta på att den man sårat fått slicka såren lite, och sedan kommer de jobbiga försöken att reparera det man ställt till. Det viktigaste där är att man är genuin och ödmjuk, och ödmjukheten kan man mäta genom att känna efter om man egentligen bryr sig om personen vill förlåta en eller inte. Bryr man sig inte så har man missat vad det hela går ut på. Nu talar jag inte om dig förstås, utan rent allmänt.

Utifrån vad jag har hört så hör du till dem som visat mest kärlek, empati och inlevelseförmåga, åtminstone är det vad som sägs om dig idag av personer jag verkligen litar på. Jag ser fram emot att få träffa dig en dag. När jag första gången hörde om det arbete du idag gör i församlingen (för några månader sedan, ska jag erkänna), så blev jag både glad och väldigt tacksam för att du är där du är och gör det du gör som distriktspastor. Jag tror inte heller du hör till dem som avfärdar kritik eller önskemål, utan faktiskt både tänker efter och känner efter inför varje enskilt fall. Jag vet att alla inte gör så, men jag är glad att en del – kanske många – gör så.

Lite off topic eftersom det inte gäller dig nu, men jag blir lite frustrerad över det faktum att kritik jag fört fram ju inte handlar mer än i ytterst ytligaste mån om vad församlingen gör idag – utan handlar om huruvida man ska göra upp med sin historia. Och ändå blir folk på hugget med taggarna utåt. Delvis är väl detta ett utslag av en hel del orättvis kritik som sprängts in i den befogade. Missriktad kritik är ju den man minns bäst, så funkar vi människor.

Jag har medvetet valt att bara använda bakomliggande exempel som jag faktiskt vet någonting om. Det är inte heller så att jag tar vad en enstaka människa sagt om Livets Ord och sedan tror att det skulle vara sanningen bara för att jag fört ett djupt samtal med individen ifråga om saken. Jag har i själavård fått hjälpa många människor, och det är vissa gemensamma nämnare som växer fram i mönstret. Ett problem om man ska lyfta sin röst å någon annans vägnar i en sån här situation är dock som sagt att man inte kan specificera något som sagts under själavård, på grund av tystnadsplikten. Därför måste jag begränsa de exempel jag kan använda till dem som givit mig uttrycklig tillåtelse att vara offentlig om situationerna.

När det gäller utvecklingen av Livets Ord i sin helhet så har grundarna sin version, kritikerna sina versioner, och historieskrivarna sina olika versioner. Varken den som befinner sig mitt i en rörelse eller den som på grund av konflikt har lämnat den, kan på ett objektivt sätt beskriva skeendet. Därför kan Ulf ge sitt perspektiv, jag ge mitt, och förhoppningsvis kan externa icke inblandade granskare ge sina versioner. Något man dock kan fästa lite större vikt vid, är om många granskare oberoende av varandra kommer fram till liknande slutsatser. Det väger tyngst, skulle jag vilja påstå.

När det gäller övergrepp och krossade människoliv så är det så pass väldokumenterat att det inte på ett ärligt sätt går att avfärda det. Däremot kan man ha olika uppfattning om ansvarsfördelning när det gäller det som lett fram till situationerna, samt gällande initiativ till försoning. Jag gav igår kväll mitt perspektiv, så ärligt jag kunde, efter att ha suttit med materialet hela dagen. Mer än så kan jag inte göra. Jag har inte något som helst syfte att klämma åt Livets Ord, utan tror bara envist att en grund för fortsatt väg framåt är försoning, och en grund för den är att Livets Ord tar sitt ansvar gällande gjorda övertramp i människors liv.

”Hundratals människor” är en grov generallisering och något ingen kan bekräfta sanningshalten i. Det är precis denna typen av uttryck som sluga jornalister använder för att väcka känslor hos läsarna. Ingen kan veta om dessa ”hundratals” verkligen existerar. Säger man emot blir man anklagad för att vara kall och hård samt att ta lätt på de som blivit sårade, tiger man så tolkas det som ett medgivande. Just därför är dessa generalliseringar så farliga, man riskerar att förmedla en väldigt falsk bild av verkligheten.

Jag har tidigare hört någon påstå att det är tusentals skadade! Det är ju bara något som är tagit ur luften, mellan tummen och pekfingret. Detta menar jag att vi måste kunna påpeka som väldigt grova anklagelser och överdrifter. Utan att för den skull säga att vi aldrig gjort fel, misstag eller sårat människor.

Jag kan garantera dig David, att det finns ingen av de pastorer som idag är i tjänst på Livets Ord som med vett och vilja håller tillbaka ett förlåt. Så pass bra känner jag mina pastorskollegor.

Allt gott!
Janne Blom

Jag var en av ungdomsledarna i slutet av 80 talet och under hela 90-talet, samtidigt som jag var tonåring själv (ganska nykristen sådan). Säkert gjorde jag många fel, betonade fel saker, var hård och okänslig. Men detta hade mer med min personliga omognad och okunskap att göra en ett ”systemfel” i församlingen. Arbetet växte fort, mycket aktiviteter och fullt ”tryck” i verksamheten. Detta samtidigt som det var fullt krig i medierna, så den tiden var präglad av en viss turbulens. Vad jag menar är att församlingen Livets Ord och Ulf många gånger får bära hundhuvudet för saker som enskilda u-ledare sagt och gjort utifrån sitt eget perspektiv (om vi talar om u-arbetet och ungdomar). Man kan självklart då säga att det är väl församlingens och Ulfs ansvar att se till att sådant inte sker. Visst, men man måste samtidigt se på hela sammanhanget, få församlingar i Sverige hade så mycket ungdomar och såg en sådan tillväxt som vi gjorde under dessa år i Uppsala. Det var en kaotisk tid. Sen så måste man också se (utan att dissa de som upplever sig kränkta eller sårade) alla dessa hundratals av tacksamma och förvandlade ungdomar som jag fortfarande stöter på trots att många år runnit iväg.
Angående skivbål, undervisning om musik och regler m.m. så ska vi också komma ihåg att under denna tid så arrangerade vi vad jag minns 4st Jerusalemkonserter i Uppsala. Jag minns den i Parksnäckan väl, man ringde från UAS och sa att rutorna skallrade . Jag som var mitt i allt upplevde aldrig något ”hysteriskt” krig emot musik, film eller spel. Jag upplevde alldrig någon ”vi och dom” känsla eller uppdelning. Tvärtom fick jag lära mig att respektera och älska alla människor oavsett vad. Jag tackar Gud för åren i ungdomsarbetet (under 80-90 talet) och allt det har givit mig.

Det fanns säker dom som drog iväg och moraliserade över det ena och det andra. Men finns inte det i alla sammanhang? Sen så tror jag fortfarande att vi behöver undervisa unga om vad en kristen livsstil innebär. Då måste vi också våga vara konkreta och förankrade i den verklighet vi lever i. Idag missbrukar fler och fler unga människor spel och internet. Den virtuella världen blir en verklighetsflykt som lockar många. Då måste vi som församlingar och vuxna våga ställa oss upp, inte för att döma utan för att leda.
Här är vägen, gå på den! Det kan ju alltid uppfattas som fruktansvärt dömande, kontrollerande och moraliserande. Men egentligen handlar det om kärlek och omsorg.
Skillnaden är hårfin…..Som sårad/kränkt kanske man också behöver väga in det. Menade personen som gjorde och sa detta att göra mig illa? Kan det bero på hans omognad eller oförståelse att han sa så? Då kanske det blir lättare att förlåta och gå vidare……

Jag tror att som jag skrivit tidigare på Ulfs blogg att vad som än erkänns kommer det alltid finnas dem som ropar ”bekänn era fel och synder”. Men Ulf kan inte erkänna mina fel, han vet inte ens om allt vad jag sa och gjorde under mina 15 år i u-arbetet.
Personligen erkänner gärna, jag har gjort massor av misstag och fel.
Herre förbarma dig!
MVH
Janne