Det blev lite uppståndelse i bloggosfären angående mitt inlägg om min käre kusin… Emanuel Karlsten publicerade valda delar av vår konversation på sin blogg. Får se om det dyker upp i ”urbloggat” i pappers tidningen också…
En tanke som slår mig när diskussionen kring åttiotalet kommer igång är, måste alla individer känna exakt samma sak inför en företeelse? Kan det inte vara så att en person får sitt liv förvandlat medans en annan blir besviken?
I vissa sammanhang verkar regeln om minsta gemensamma nämnare gälla. Det som gör alla lagom glada är det enda som bör förkunnas.
Detta inlägg är inte menat att dissa de känslor som vissa människor har. Ni har full rätt till era åsikter bara ni kan ha samma respekt för att andra människor inte delar dem
Inga relaterade inlägg.
Att individualisera upplevelsen av subkulturen i Livets Ords första år är att trivialisera den. Därmed inte sagt att man ej kan ha olika uppfattningar, men om man skriver som du gör ovan är det mycket lätt att placera besvikelser och trasighet i kategorin sällsynta undantag. Det är också risk för att man glider bort ifrån diskussionen kring vad det är för anda i en subkultur som skapar ett större antal liknande reaktioner. Det råder ganska stor samstämmighet kring kritiken av den tidsera av din församling som vi diskuterar. Den samstämmigheten rimmar inte med en individualisering av problematiken.
Jag tror dock att man i det större skeendet kan ha både tur eller otur. I ett balanserat sammanhang ger turen och oturen svagare utslag. I ett obalanserat sammanhang ger turen och oturen polariserade reaktioner. De som hade tur hade säkerligen det ganska bra. Du hade det ju bra, och jag erkänner att du existerar
Jonathan,
rätta mig om jag har fel, men som jag tolkar dig och många med liknande syn på 80-talet är att ni tenderar att förpassa kritik och exempel på tydliga missförhållanden, tragiska levnadsöden och liknande till att det antingen är (med viss generalisering):
1. Ett resultat av att människor alltid tolkar saker olika, det finns också många positiva erfarenheter att peka på (en form av relativism).
2. Ett resultat av att en kyrka och ett sammanhang aldrig kan vara perfekt
3. Ett resultat av att olyckliga, ovanliga, och ej representativa omständigheter
Kontentan av detta är att man aldrig riktigt gör upp med det som faktiskt varit fel, utan gömmer det bakom ovanstående faktorer. Detta skapar onödiga trovärdighetsproblem för Livets Ord som begränsar församlingens mandat i Sverige, vilket är synd.
När det gäller 80-talet fanns en mängd olika uttrycksformer – och s k subkulturer. Ytterst sett var det ofta rena protestaktioner mot kristen tro och livsstil.
Detta verkar mycket känsligt för somliga: Vissa regler/riktlinjer som dragits upp och åtgärder som ibland vidtagits då. Och då i välmenande syften, i en brytningstid och en för många särskilt avgörande väckelsetid. Somliga får väldiga problem inför sådant, så även idag.
Fast det kanske säger litet grand om dem själva – inte i först och främst om de andra, de som kan lyssna på tillrättavisningar till exempel. Ta en liten korrigering och kanske t o m ta sig ur destruktiva mönster och en subkultur. I bibeln går upproriskhet under kategorin trolldomssynd. Och ibland är det nog också så…I familjer, i församlingar, i skolor, i vardagslivet… I olika sätt att uttrycka sig,
Nu kanske någon vill fortsätta blogga om det inre livet, som på ett eller annat sätt avspeglar eller yttrar sig
Broderliga hälsningar
Tack Staffan för ditt svar!
Innan jag responderar måste jag få fråga dig: Menar du allvar med hela ditt inlägg? Får jag citera dig på det?
Mvh
Peter