Är på bokmässan idag. Det är tredje året i rad som jag är här och det är lika roligt och spännande varje år. Kulturtanter mixas med kultureliten och en och annan kändis. En intressant blandning helt enkelt. Imorgon kommer min pappa hit för att prata om sin nya bok.
På lunchen idag fick jag ett telefonsamtal som åter igen får mig att fundera över problemet med att vara en offentlig person, vilket jag i och för sig inte tycker att jag är, och samtidigt kunna engagera sig som privatperson. I vissa fall räcker det att man är medlem i en organisation för att det skall sätta käppar i hjulet för möjligheterna att engagera sig i en annan. Min käre vän och tidigare arbetskamrat Johan Ericson är ett bra exempel på en kompetent person som har haft svårigheter att komma igång på sitt nya arbete på grund av sitt tidigare arbete på Livets Ord.
Har möjligheten till att vara ”privat” försvunnit? Är jag alltid en representant för mitt jobb eller min organisation? Kanske är det så. Tråkigt ifall det skulle hindra engagerade människor att engagera sig ytterligare.
Inga relaterade inlägg.
I Johan Ericsons fall är det helt uppenbart så att det ligger han i det gamla unkna fatet, hans tidigare samröre med Livets Ord. Trångsyntheten gör sig visst åter påmint, lika fult som alltid.
Men tänk om han varit…
Du förstår säkert vad jag menar
@jonathan Visst är det hemskt när man blir stoppad att göra saker som man vill bara för att man är med i en speciellt sammanhang. Det är vi nog många som har upplevt på olika sätt i livet.
Att sedan vara en känd person, medvetet eller omedvetet kan ju lägga till en dimension av det hela. Att vara ”född” till en känd person är ju en sak, det är ju svårt att välja…..
Men att sedan acceptera olika positioner som gör att man blir offentlig eller att man på ett speciellt sätt representerar ett visst sammanhang – det kan man välja. Och har man valt det så kan man kanske inte göra vad som helst, när som helst och hur som helst. I det fallet kan det vara så att man väljer bort möjligheten att göra vissa saker. det behöver inte betyda det, men kan göra det i vissa fall.
Det kan ju vara så att om man accepterar en viss sorts position så kanske man förväntas av den grupp som man leder att man skall utföra vissa saker eller att man ska vara på ett visst sätt.
Samhället är hårt och hänsynslöst där ute. Och vill man vara på toppen får man nog tänka på att det blåser mer på toppen.